Många anhöriga beskriver att de inte riktigt minns när de ”blev” anhörigvårdare. Hjälpen ökade gradvis: ett telefonsamtal om dagen, handling på vägen hem, skjuts till vårdcentralen. Plötsligt kretsar stora delar av vardagen kring någon annans behov. Det är vanligt att anhöriga: prioriterar bort sin egen återhämtning känner skuld över att inte räcka till är osäkra på vilket stöd som finns att få Att känna sig trött, frustrerad eller otillräcklig är inte ett misslyckande. Det är en mänsklig reaktion på ett stort ansvar. En vanlig tanke bland anhöriga är: ”Jag borde klara det här själv.” Men anhörigstöd är inte ett tecken på svaghet. Tvärtom är det ett sätt att ta ansvar – både för den enskilde som har behov av insatser och för sig själv. Att vara anhörig till en person som behöver stöd är för många en självklar del av livet. Det kan handla om att hjälpa en förälder med vardagssysslor, samordna kontakter med vård och omsorg eller helt enkelt finnas där – känslomässigt, praktiskt och menta